Bara arbetarklassen över hela världen kan sätta ett stopp för den kapitlistiska “globaliseringen”

När byråkraterna från IMF och Världsbanken nu samlas i Prag för sitt 55:e årliga allmänna möte är det denna gång deras tur ett löpa gatlopp framför “anti-kapitalistiska” protester. Medan de rika länderna fortsätter att ge sina tomma löften om att reducera den “tredje världens” skulder, medan klyftorna mellan den inkomst som den lilla minoriteten av världens rikaste har och den som hela världens fattiga har tillsammans fortsätter att växa, och medan den hänsynslösa försämringen av arbetarklassens arbets-och levnadsvillkor förblir orörd, fortsätter olika organisationer att protestera tillsammans i en paraplyorganisation mot kapitalismens nuvarande utveckling.

Gammal kapitalism, ny rörelse?

Även om arrangörerna av S26 kan gratulera sig själva med ytterligare en huvudrubriksbraskande protest, så kan de som såg liknande händelser (“Stop the City”, London 1999, och protesterna i Seattle och Washington tidigare detta år) som en början på en ny form av en genuin masskamp mot kapitalismen, måste de bli besvikna. Målet för den större majoriteten av de protesterande (från kristna älgörenhetsorganisationer och miljövänner till bönder och fackföreningsfolk) har aldrig varit att omkullkasta kapitalismen. Deras mål är mycket mer utopisk i det att de vill vända på det ruttnande, krisdrabbade systemet till att gå emot sitt fundamentala mål att ackumulera kapital till vilket pris som helst och vända det “till en värld av rättvisa, jämlikhet och fred” (yttrande från Prag-initiativet mot ekonomisk globalisering). Som förväntat så har fackföreningar, socialdemokrater och vänster kapitalistiska grupper som är involverade i demonstrationerna fört fram reaktionära krav såsom: protektionistiska åtgärder gentemot den opersonliga bilden av “globaliseringen”.

Många förmenta revolutionärer från en mer anarkistisk “frihetlig kommunism” övertygelse har erkänt dessa “brister” från början. Hursomhelst, deras argument har varit att vad vi ser är en början på en ny global rörelse mot kapitalismen; En rörelse som har upptäckt nya vägar av kamp utanför arbetsplatsen. Denna kamprörelse har inget behov av ett politiskt parti och från denna rörelse kommer helt spontant ett nytt sätt att leva att uppstå.

Men vänta en minut! Innan vi kan förstå huruvida en rörelse verkligen är emot kapitalismen så måste vi påminna oss själva om vad kapitalism verkligen är.Bortsett från alla nidbilder av kapitalister med höga hattar och rökandes cigarrer, så var Marx själv klar över att kapitalismen är mer än en enskild kapitalist och enskilda företag. Kapitalismen är ett produktionssätt som grundar sig på en exploatering av lönearbete för skapandet av välstånd och för källan av dess profit. Det är sant att världskapitalismen befinner sig i sitt förfall sedan 30 år tillbaka. Under denna tid har den desperat sökt efter en väg ut ur den alltmer ackumulerande krisen den befinner sig i.Det är detta som är det materiella skälet för det gamla Sojvet-blockets kollaps, det globala undandragandet av statliga subsidier och stöd, den massiva restruktureringen av industrin och introducerandet av mikro-chipselektronik (alla delar av en aldrig slutande attack på lönearbetet). Till detta tillkommer den förödande kampen mellan de starkaste staterna för att anslå överskottsvärde från restan av planeten, som går under namnet “ekonomisk liberalisering” och “globalisering”. Det är ingen slump att Världsbanken, IMF och WTO är vapen för den kapitalistiska imperialismen, de är dess symptom, inte dess orsak.

Den internationella arbetarklassen har svaret

Idag vållar världskapitalismen så mycket elände för mänskligheten och förstörelse av miljön att fler och fler sociala protester är ett måste. Men det finns inte någon genväg för att störta detta ruttna system, det är bara arbetarklassen internationellt (löneslavarna som är tvingade att arbeta för att få tillbaka en liten del av värdet av vad de producerar) som har potentialen att göra detta. Under de två senaste årtiondena har atrbetarklassen blivit mörbultade av attackerna från kapitalet. Detta har möjliggjort för borgerliga intellektuella att lätt skriva av arbetarklassen och hela möjligheten av klasskamp. Men arbetarklassen och dess kamp har inte försvunnit. Huruvida arbetarklassen kommer att realisera sin revolutionära potential ur denna kamp är avhängigt på hur denna kamp är förenad med ett klart revolutionärt mål.

Politisk organisering: den enda verkliga alternativet

Här ligger bördan på dessa som allaredan kämpar för det revolutionära omkullkastandet av kapitalismen för att organisera för rigörösa klargöranden om HUR att uppnå detta mål; och för att inseminera detta mål i arbetarklassen. Som Marx skrev i det Kommunistiska Manifestet, varje klasskamp är en politisk kamp i vilken proletariatet organiseras in i en klass, och konsekvensen av det hela, som inte går att undvika, blir in i ett politiskt parti.

Vi pratar här inte om stalinism eller trotskistiska strömningar. (Detta är vad det internationella kapitalet försöker att få varje klassmedveten arbetare att tro genom termen “det revolutionära partiet”.) Vad vi pratar om är nödvändigheten att skapa en internationell organisation av klassmedvetna arbetare för att föra fram det enda realistiska programmet som kan bekämpa kapitalismen på en global nivå: detta förblir ett kommunistiskt program som kommer att avsluta systemet av lönearbete och pengar, kontroll av produktionen av producenterna själva i ett samhälle utan fattigdom, sociala klasser och nationella gränser. Det är ett program som inte kan genomföras i smyg eller utan en kamp mot staten.

Det är dags för alla klassmedvetna arbetare att seriöst tänka över vägen framåt. Det är dags för den härskande klassen att återigen börja att skälva inför utsikten av en kommunistisk revolution. För kommunister föraktar att dölja sina avsikter och mål. De deklarerar öppet att deras syfte kommer att uppnås genom att våldsamt omkullkasta de nuvarande förhållandena. Proletariatet har inget att förlora utom sina kedjor. De har en hel värld att vinna.