Inledning

Den nuvarande perioden

Kollapsen av USSR avslutade det kalla kriget. Det betydde slutet på varken den kapitalistiska exploateringen eller imperialismen och hotet av det globala kriget.

Tvärtom, upphörandet av USSR berodde på faktorer som var grundläggande för själva kapitalistiska systemets fungerande. Första faktorn var: den globala krisen i världsekonomin. Sedan början på 70-talet har alla kapitalistiska system vare sig statliga (i form av socialistiska eller komandoekonomier) eller så kallade blandekonomier med ” fri värld”benämning drabbats av stigande kris av stagnation. Detta beror på att kapitalismen har nått en fördjupad nedgång i ett annat varv av ackumulation. Ett av de första tecknen på detta var devalveringen av US dollar 1971 och medföljt av Bretton Woods avtalet som hade format imperialismens ekonomiska ordning efter kriget. Detta var ett försök till att tvinga resten av världen betala för nedgången i den amerikanska tillväxten.

Den andra faktorn var: USSRs ekonomiska stagnation i sig. USSRs ekonomi var inte en ” verklig existerande socialism” som dess anhängare vidhöll utan en särskild form av kapitalism där staten spelade den klassiska borgarklassens roll. På grund av sitt monopol grepp på statsmakten hade CPSU (SUKP) blivit ett uttrycks medel till den nya härskande klassen, som överförde sina privilegier från en generation till nästa.

Dessutom fanns det vissa svagheter i USSR. Ekonomisk stagnation tillsammans med stigande teknologisk efterblivenhet gentemot USA och västvärlden betydde att den ekonomiska grunden för stödjandet av militarism var svagare. I den utan motstycke vapenupprustning under 70 — och 80-talen hade inte USSRs ekonomi möjlighet att tävla med den amerikanska statens utgifter. Gorbatjovs försök att avsluta vapenupprustning och omstrukturera ekonomin, kolliderade med sabotage från innersta delar av härskande klassen och samma ekonomiska kris som han försökte lösa, tvingade fram begränsat utrymme för manöver. Alla dessa faktorer tillsammans bidrog till USSRs slutgiltiga kollaps 1991. Historien av nuvarande period därför bekräftar att:

1. Total kontroll av ekonomin (egentligen så kallad styrdekonomi) är inte socialism. I en genuin socialistisk ekonomi skulle producenterna själva bestämma kollektivt vad som skulle produceras med mänskliga behov som grund. En ekonomisk planering skulle handla om rationell administration, inklusive arbetskraftsfördelningen i enlighet med samhällets egna prioriteringar. Det skulle inte bli ekonomisk kris av den typen som erfars i det gamla USSR:
2. Den kapitalistiska statens försök att vare sig dämpa eller reglera sin egen värdelag och ännu mindre den icke uppnåbara fantasin om att låta den uttrycka sig fri (s k marknads lagen) kan undanhålla den globala krisen i den kapitalistiska ekonomin.

Trots alla försök att klara den ekonomiska krisen; trots överenskommelse mellan de sju ledande ekonomiska makterna och den internationella skuldens uppskjutande; trots Micro-chips revolutionen och trots den kapitalistiska omstruktureringen mildrad med välfärds förmåner och arbetslöshetsersättning, kvarstår det fundamentala problemet med kapitalistiska ackumulationen.

Detta är den kroniska bristen på mervärde, en brist som driver kapitalet till att finna ännu fler medel för att höja både den relativa och absoluta exploateringen av arbetarklassen.

Den allmänna situationen och arbetarklassens perspektiv

Nu ska vi undersöka klassförhållandena idag. Det finns en enorm disproportion mellan å ena sidan den ekonomiska krisens svårighet och ständigt hot av imperialistisk krig och å andra sidan proletariatets låga responsnivå på denna kris. Kapitalets faktiska styre över produktionen och distributionen har mer och mer blivit total styre över de sociala och politiska förhållandena i sin helhet. Den borgerliga ideologin har djupt genomsyrat arbetarklassen via socialdemokratiska partier och fackföreningarna. På detta sätt kväver de arbetarklassens försök att motstå effekter av krisen redan vid födseln.

Strejker som har förekommit, ibland även inom en hel gren av den nationella produktionen har inte utbrett sig eftersom allt om samhörighet och klassenighet har blivit undertryckt av nationalism, av iden att förändra i en firma i taget, av individualism, med andra ord av sådana former av kapitalistisk ideologi som borgarklassens vänster har ingjutit bland arbetarna. Kapitalismens härskande över arbetarklassen genom föreningar och vänster kapitalistiska partier är den konkreta manifestationen av det som Marx kallade ” “materialisering av sociala förhållanden”. Oavsett deras historiska uppkomst, är de idag den kapitalistiska diktaturens materiella redskap. De ska inte bara fördömas utan måste bemötas som sådana både politiskt och organisatoriskt sett. Trots kapitalismens otvivelaktiga lycka att behärska klasskampen består dennes motsättningar. Som marxister vet vi att de inte kan behärskas i evigheter. Explosionen av de här motsättningarna skall inte nödvändigtvis resultera i segerrik revolution. I den imperialistiska tiden är globalkrig kapitalets sätt att styra, genom tillfällig lösning av sina motsättningar.

Hur som helst innan detta sker finns det möjligheten kvar att borgarklassens politiska och ideologiska grepp på arbetarklassen kan bli bruten. Med andra ord, plötsliga vågor av koncentrerad klasskamp kan förekomma och revolutionärer måste vara förberedda inför detta. När arbetarklassen en gång till tar initiativet och börjar använda sin samlade styrka mot kapitalets angrepp behöver revolutionära politiska organisationer vara i stånd att leda den nödvändiga politiska och organisatoriska striden mot vänsterborgarklassens makt.

Varje successiv våg av strid ska bli en förberedelse för revolutionen endast om programmet och revolutionärers organisation träder förstärkta ur striden, endast när det revolutionära programmet (och den organisation som upprätthåller den) kan genom själva striden sprida sig djupare bland arbetarklassen. Detta är bevisat i arbetarklassens historiska erfarenhet.

Den ryska revolutionen 1905 var en förberedelse för 1917 i den meningen att det revolutionära programmet som ledde till 1917 förstärktes av de tidigare striderna. Det finns ingen garanti idag att det skall finnas en sådan episod av allmän, upprorisk konflikt som skulle resultera i det omedelbara omintetgörandet av klassen och skulle även förstärka revolutionära krafterna. En sak är klar: skulle en sådan massrörelse förekomma utan att revolutionära idéer åtog sig stadig politisk och organisatorisk form inom arbetarklassen som helhet, då skulle inget nederlag tillträda i historiska generella proportioner. Det är proletariatets politiska organisations uppgift att returnera för arbetarklassen lärdomar av deras egen historiska erfarenhet, så att de blir en materiell kraft, i frigörelsen av vår klass.

Den Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet

Den internationella byrån bildades 1983 som ett resultat av gemensamt initiativ från det internationella kommunistiska partiet (PCInt) i Italien och den kommunistiska arbetarorganisationen (CWO) i England. Det fanns två huvudorsaker till detta initiativ. Den första orsaken var att ge en organisatorisk form till en redan existerande tendens inom den proletära politiska kampen. Detta hade trätt ur de internationella konferenserna ordnade av Battaglia Communista 1977-81Grunden för fasthållandet av de sista konferenserna var de sju punkter för vilka CWO och PCInt hade röstat på den 3:e konferensen. Dessa var:

• Accepterandet av oktober revolutionen som proletär.
• Erkännandet av brytningen med socialdemokraterna som hade förorsakats av 3:e internationalens två första kongresser.
• Avvisandet utan förbehåll, av stats kapitalismen och självkontroll
• Erkännandet av de s.k. socialistiska och kommunistiska partierna som borgerliga.
• Avvisandet av all politik som underkastar proletariatet den nationella borgarklassen
• Orientering mot organisationen av revolutionärers erkännande av marxistisk lära och metodologi som proletär vetenskap.
• Erkännandet av internationella möten som en del av debattarbetet mellan revolutionära grupper för samordning av deras aktiva politiska ingripande i klasskampen med den målsättningen att aktivt medverka i den process som leder till proletariatets internationella parti. Partiet är en oumbärligt politisk organ för politisk vägledning för den revolutionära klassrörelsen och för proletära makten själv.

Den andra orsaken var att fungera som ett centrum för de internationellt sett nya organisationer och individer vars uppkomst var i egenskap av att kapitalismens fördjupade kriser provocerar politisk respons. I alla fall, det första årtiondet av Byråns existens har knappast varit en omfattande återhämtning i klasskampen. Tvärtom har arbetarnas respons på kapitalets utökade attacker som vi har sagt i stort sett varit begränsade till delkonflikter, även militanta (som de brittiska gruvarbetarnas strejk 1984-85 eller den fortsatta striden av spanska skeppsarbetare) och resulterat i nederlag. Det internationella kapitalet har sålunda fått andrum för att omstrukturera sig på bekostnad av miljontals arbetares livsuppehälle, ökande åtstramningar, försämringen av arbetsförhållanden och av bestämmelserna av arbetskraftsförsäljningen.

I det här sammanhanget är det icke förvånansvärt att det fanns förhållandevis få nykomningar i proletariatets politik under 80 talet. Många som uppträdde, försvann senare eftersom den politiska isoleringen överväldigade dem. Likväl, trots den ogynnsamma objektiva situationen och trots våra egna begränsade styrkor, har Byråns organisatoriska existens varit konsoliderad och dess engelskspråkiga skrifter, Internationell Kommunism (f.d. Communist Review) har blivit etabliserad som Byråns ” primära instrument i den politiska och teoretiska konfrontationen”.

Så väl som att ta sitt ansvar i en världsomfattande brevväxling och där det vore möjligt i organisering av möten och diskussioner med de politiska element vi kommer i kontakt med, har IBRP under de senaste åren utfärdat flera internationella uttalanden och delat ut dem på olika språk med kritiskt överblick.

Slutligen har vi sagt att Byrån existerar som en specifik och identifierbar tendens inom den breda proletära kampen som kortfattad skulle definieras som de som står för arbetar klassens oberoende från kapitalet; de som inte har något med nationalismen att göra i någon form, de som inte såg någon socialism i stalinismen och det f.d. USSR och de som samtidigt erkänner oktober 1917 som en startpunkt för det som skulle kunna bli en utbredd världsrevolution. Bland organisationer som faller inom den här breda ramen återstår signifikanta politiska olikheter, inte minst om den omstridda frågan om den revolutionära organisationens karaktär och funktion. IBRPs arbetsram är följande:

1. Den proletära revolutionen skall vara internationell eller ingenting. Internationell revolution förutsätter existensen av ett internationellt parti som ett konkret politisk yttrande av de mest klassmedvetna arbetare som tillsammans organiserar kampen för det revolutionära programmet bland resten av arbetarklassen. Historien har visat att försök till formandet av parti under själva revolutionen är alltför sent.
2. IBRP syftar således till skapandet av ett världskommunistiskt parti så snart som det politiska programmet och de internationella krafterna existerar för detta. Hur som helst är Byrån för partiet och hävdar inte vara dess enda förexisterande kärna. Det framtida partiet skall ej vara en enkel expansion av en enkel organisation.
3. Innan världspartiet kan bildas måste noggranna detaljer av det revolutionära programmet vara klarlagda i alla relaterade aspekter genom diskussioner och debatt om dess potentiella konstituerande delar.
4. Organisationer som slutligen kommer att bilda världspartiet måste redan ha en betydelsefull tillvaro inom arbetarklassen i de områden de har sitt ursprung. Tillkännagivandet av det internationella partiet (eller dess initiella kärna) baserad på lite mer än de propagerande gruppers existens, skulle inte innebära något framsteg för den revolutionära rörelsen.
5. En revolutionär organisation måste sträva efter att bli mer än ett propagandanätverk. Trots de begränsade tillfällen är det proletära organisationers uppgift idag att arbeta för att etablera sig själva som en revolutionär kraft inom arbetarklassen; för att ha en position att visa vägen framåt i klasskampen idag och vara en föregångare för organisering och ledning av den revolutionära kampen i morgon.
6. Den sista revolutionära vågens lärdom är inte att arbetarklassen kan göra någonting utan organiserad ledarskap och är inte heller att partiet är klassen (en metafysisk abstraktion av senare tidens Bordigister). Snarare detta ledarskap och dess organisatoriska form (partiet) är det viktigaste vapnet som revolutionära arbetarklassen har. Dess uppgift skall vara att kämpa för ett kommunistiskt perspektiv inom massorganisationer av proletär makt (råd). Partiet skall hur som helst förbli en minoritet av arbetarklassen och är inte en ersättare för klassen i allmänhet. Uppgiften att etablera socialismen är en och samma för hela arbetarklassen. Det är en uppgift som inte kan delegeras inte ens till det klassmedvetna avantgardet.

Plattform av den Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet

Kapitalismen

Det kapitalistiska produktionssättet, som alla andra klasssamhällen, lider av motsättningen mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter. Under kapitalismen existerar arbetskraften som en vara som säljs av sina ägare (proletariatet) för en lön motsvarande värdet på varor som krävs för att underhålla tillvaron av själva arbetskraften och försäkra dess fortplantning. I klass förhållanden är detta uttryckt i motsättningen mellan borgarklassen (de som äger och kontrollerar produktionsmedlen) och proletariatet (de som förbrukar sin arbetskraft på dessa produktionsmedel). Arbete är källan till allt värde. Det är endast arbetskraften som kan förvandla råmaterial till varor. Alla varor har både ett bruksvärde och ett bytesvärde. Kapitalisterna är intresserade av det första enbart för att det möjliggör att de blir sålda, för att uppnå det andra värdet. Det är det kapitaliserade bytesvärdet representerat i mervärde och producerat av arbetarnas arbetskraft som är källan till kapitalismens profit. Kapitalets angrepp för att vinna mer och mer mervärde ur arbetskraften är grunden till klasstriderna mellan borgarklassen och proletariatet; mellan kapital och arbete. Detta är mera sant idag i det så kallat post-industriella samhället där kapitalistiska talesmän säger till oss att arbetarklassen har försvunnit, som det var förra seklet när en ny ras av kapitalistiska ekonomer förnekade att arbetskraften var källan till rikedom. Grundläggande klassmotsättningar återstår oberoende av de teknologiska förändringar som har ägt rum under kapitalismen.

Former av Kapital

Grundantagonismen mellan arbetets sociala natur och den begränsade äganderätten av egendom finns kvar oavsett de fullständigt legala former av borgerliga äganderätten av produktionsmedel å ena sidan och den skiftande formen av lönearbetets sociala karaktär å andra sidan. Statlig äganderätt av de mest viktigaste produktionsmedlen har inte förändrat deras kapitalistiska natur som egendom av finansiellt kapital, som är den reella formen av kapital i imperialismen. Inte heller nationella och multinationella monopols övermakt i form av aktiebolag (spelar som “samhälls” kapital) betyder slutet på kapitalismens grundmotsättningar utan snarare förvärrar och utbreder dem genom att ge dem en internationell dimension. Engels insåg detta långt innan, när han förklarade att:

… varken förvandlingen till aktiebolag (och truster) eller till statsegendom upphäver produktivkrafternas egenskap att vara kapital. Ifråga om aktiebolagen (och trusterna) ligger detta i öppen dag. Och den moderna staten är i sin tur bara den organisation som det borgerliga samhället skapat för att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättets allmänna yttre betingelser mot övergrepp, såväl från arbetarnas sida som från de enskilda kapitalisternas. Den moderna staten är, vilken form den än må anta, ingenting annat än en kapitalistisk maskin, den är kapitalisternas stat, den idealiske totalkapitalisten. Ju fler produktivkrafter den övertar, desto mer blir den även en verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsuger den. Arbetarna förblir lönarbetare, proletärer. Kapitalförhållandet upphäves inte, det drives fastmer till sin spets.

Anti Duhring, Arbetarkultur, s 384

Så de länder som vi inte för länge sedan hörde vara socialistiska, var i själva verket inget mer än en särskild form av statskapitalism: där kontrollerade staten direkt de materiella medlen av produktionen och förde ett monopol på marknaden. Det eländiga slutet på USSR bekräftar endast denna analys som utvecklades av kommunistiska vänstern (baserad på kritiskt politisk ekonomi eller marxism) under de långa år som skilde oktoberrevolutionen från kollapsen av det Ryska Blocket. Nu har den tragiska identifieringen av statlig äganderätt med socialism gjort slut på det så kallade sovietsamhället som har återvänt till den organisatoriska och rättsliga uppsättningen av den klassiska (dvs västliga) kapitalismen.

Imperialismen

Före detta USSR och stater som ställde upp på dess linje, bildade tillsammans ett imperialistiskt block. Sammanbrottet av detta block har öppnat ett nytt kapitel i världskapitalismens historia, men det är ett kapitel som är en del av historien av den kapitalistiska imperialismen. Det första världskriget, som en produkt av konkurrensen mellan kapitalistiska stater, markerade en definitiv vändpunkt i kapitalismens utveckling. Den visade att processen av kapitalkoncentration och centralisering hade nått sådana mått, att kroniska kriser som alltid hade varit en inneboende del i processen av kapitalackumulationen, hädanefter skulle bli globala kriser, upplösbara endast genom världskrig. Kort sagt, bekräftade detta att kapitalismen hade inträtt i en ny historisk tidsepok, imperialismens epok där varje stat är en del av en global kapitalistisk ekonomi och kan inte undkomma de lagar som styr denna ekonomi. Imperialism är därför inte bara starkare kapitalistiska krafters policy tillämpad mot de svagare, det är en oundviklig process genom vilken finansiella och industriella sugarmar av ett högt utvecklade kapitalistcentra absorberar mervärde från perifera område. Denna process erkänner inga statliga gränser och kräver ingen nationell lojalitet från den inhemska borgarklassen i de perifera områdena. Denna klass är en del av en internationell kapitalistisk klass och är alldeles infångat i det internationella och finansiella kapitalmaskineriet som den traditionella kapitalistiska metropolens borgarklass.

Början av kapitalismens imperialistiska epok som innebär infernalistiska cykler av globala krig, rekonstruktionskris, framställde möjligheten till en högre form av civilisation (kommunism) på historisk dagordning. Denna bekräftades dramatiskt i oktober 1917 när det ryska proletariatet tog makten som den första delen av den europeiska och världsomspännande revolutionära vågen som uppkom ur blodutgjutelsen och ödeläggandet efter första världskriget. Hur som helst bekräftade erfarenheten av denna period inte mindre dramatisk konkursen av majoriteten av de gamla partierna i andra internationalen som inte bara tillät ömsesidigt massaker av proletariatet när de stödde sina ‘egna’ nationella stater i det imperialistiska kriget, men också gjorde sitt yttersta att undertrycka revolutionen i socialismens namn under upproriska resningar som följde kriget. Därför kan vi idag se att det finns en utpräglad skillnad mellan proletära politiska organisationer i perioderna före och efter oktober. Under kapitalismens uppgång och förstärkning som det härskande produktionssättet, utvecklade borgerliga nationalistiska eller kontradespotiska rörelser, ramen till mobiliseringen av massorna, av europeiska proletariatet. Detta underlättade i sin tur bildandet av väldiga fackföreningar och partiorganisationer. Inom dessa organ kunde arbetarklassen uttrycka sin separata klassidentitet genom att ställa sina krav även om inom ramen av bestående borgerliga sociala och politiska förhållanden. Samtidigt fick Marxs och Engels revolutionära teorier erkännande och blev en bestående del av proletärt politiskt liv, trots att huvudströmmen av socialdemokratiska krafter aldrig handlade i enlighet med marxismens lära. För socialistiska partier förblev den revolution som Marx hade förutsett, ett avlägset mål som skulle nås med oklara medel. Socialismen förblev den “lysande framtid” för vilket kämpade de i teorin men det strategiska objektiv som definierade deras taktik i praktiken blev inte angrepp mot makten, utan ökande riksdagsval, åtta timmars arbete, organisationsfrihet, etc.

Socialdemokraternas identifiering med imperialismen 1914 betydde att arbetarrörelsen hade nått en avgörande vändpunkt. Resultatet var det fullständiga åtskiljandet av kommunister, från falska krafter av reformism, som tidigare hade dominerat massrörelsen igenom andra internationalen (1889-1914). Grundandet av tredje internationalen utropade början på den världsproletära revolutionens era, och signalerade marxismens genuina principers seger. Kommunistiska ingripanden blev nu riktade mot att störta den kapitalistiska staten för att skapa vilkoren till byggandet av ett nytt samhälle.

Revolution och kontrarevolution

Den europeiska revolutionära rörelsens nederlag och kontrarevolutionens natur i Ryssland utgjorde problem för revolutionära marxister, vad beträffar deras försök att förstå lärdomarna av hela erfarenheten under perioden, fram till andra världs kriget. I den Tredje Internationalen var den kontrarevolutionära processen reflekterad med införandet av nödvändigheten att försvara den ryska staten för dess konstituerande partier och samtidigt återgången av dessa partier, tillbaka mot socialdemokratisk strategi och taktik. Denna urartningsprocess följdes av Trotsky och hans anhängare under 1930 talet med en politiskt inträdande i socialdemokrati och arbetarpartier (s.k “fransk riktning”). Detta,och Trotskismens stöd för USSRs imperialistiska ambitioner, strök ut trotskismen som en potentiell revolutionär ström. Det återstod för andra att dra lärdomar av nederlaget. Trots det s.k. staliniserade kommunistpartiets proryska inställning och försvinnandet av den stora bolsjevikerfarenheten i statskapitalismens grogrund, kom de lärdomar som den kommunistiska vänstern drog om imperialismen och statskapitalismens natur i Ryssland, att hindra kommunistiska programmets kompletta tillintetgörande pga denna erfarenhet. Detta betydde att även under det andra imperialistiska kriget, kunde ett oberoende parti av arbetarklassen framträda, (det internationalistiska kommunistpartiet bildades 1943 i Italien).

Erfarenheten av kontrarevolution förpliktar revolutionärerna att fördjupa sin förståelse för problemen om förhållanden mellan stat, parti och klass. Medan det före detta revolutionära partiet hade en roll i den ryska kontrarevolutionen, föranledde det att många som skulle ha varit revolutionärer, att förkasta helt och hållet iden av en klassparti, eftersom denna fråga inte är så enkel. Klasspartiet är oundgänglig för proletariatets revolutionära kamp av den anledningen att detta är ett politiskt uttryck för klassmedvetande. Det innefattar den politiskt mest avancerade delen av den organiserade arbetarklassen för att försvara frigörelseprogrammet för hela proletariatet. Tydligen skall det revolutionära partiet alltid vara en minoritet av proletariatet men ändå kan det kommunistiska programmet som de försvarar endast genomföras med arbetarklassen i sin helhet. Under revolutionen skall partiet syfta till att ta den politiska ledningen genom att lägga fram sitt program i arbetarklassens massorganisationer. Klassmedvetenhet utan ett parti är otänkbar, lärdomar av den ryska erfarnheten är att även det mest klassmedvetna partiet kan inte bevara en revolution isolerad från arbetarråden (eller liknande massorganisationer av arbetarklassen). Arbetarråden är ett uttryck för arbetarklassens politiska makt (proletariatets diktatur) och deras nedgång och marginalisering i det politiska livet i Ryssland, symboliserar den nyfödda sovietstatens strypning av den kapitalistiska kontrarevolutionen. Den makt som återstod i bolsjevikiska kommisariers händer, efter att de blivit isolerade från en utmattad och decimerad arbetarklass, var en kapitalistisk statsmakt. I framtidens världsrevolution måste det internationella partiet sikta på att leda klassrörelsen endast genom de massklassorganisationer vars bildande uppmuntras av partiet. Hur som helst finns det inga formella garantier för seger och det revolutionära partiet kan inte knyta fast sina händer i förväg, genom att upprätta mekaniska barriärer baserad på nederlagsrädsla. Varken partiet eller arbetarråden är själva försäkrade mot kontrarevolutionen. Den enda segergarantin är själva arbetarmassans klassmedvetenhet.

Det revolutionära partiet

Klasspartiet eller de politiska organisationerna som föregår detta, innefattar den mest medvetna delen av proletariatet som är organiserad för att försvara programmet för frigörelsen av hela arbetarklassen. Att använda marxistiska redskap drar med sig politiska lärdomar av klassens historiska erfarenhet, för att utarbeta det här programmet och definiera en strategi och taktik som överensstämmer med detta. Framtidens världsparti skall ha uppgiften att rycka bort massorna från de olika kontrarevolutionära reaktionära inflytande och från de nationalistiska tendenser som påverkar arbetarklassen. När arbetarmassorna under trycket av materiella motsättningar som kapitalismens globala kriser medför, uppträder en gång till i kollision med sina exploaterare på den historiska scenen, skall partiet hitta villkoren för att fullständigt fullfölja sin principiella uppgift. Det här är att vinna över massorna till det kommunistiska programmet och erhålla politiskt ledarskap i striden, för att leda den framåt, tills en revolutionär omstörtning av den kapitalistiska staten.

Revolutionen skall därför endast lyckas om den revolutionära organisationen, det kommunistiska partiet i spetsen av klassen, är fullkomligt utvecklad och förberedd för sin egen konfrontation med det revolutionära programmets politiska fiender. Därför avvisar vi planer som överlämnar partiets födelse till själva revolutionögonblicket eller som begränsar partiets uppgifter till propaganda och helt enkelt predikan om revolutionen.

Trots den börda de proletära politiska krafter bär för att organisera sig nu, de omständigheter som de befinner sig i, medför stora begränsningar på deras kapacitet att inverka på de allmänna massorna. Överallt i den imperialistiska epoken har borgerklassens herravälde över samhället blivit förfinad och utvidgad ända tills den har omfattat varje aspekt av livet. Vid sidan av de mest extrema former av produktionsmedlens koncentration i finanskapitalets imperialism är borgarklassens politiska och ideologiska styre exempellös. Det som Marx konstaterade för mer än hundra år sedan är mera sant idag än någonsin:

den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar.
De härskande tankarna är heller ingenting annat än det ideella uttrycket för härskande materiella förhållandena, de härskande materiella förhållandena uttryckta i tankar; alltså de förhållanden som just gör denna klass till den härskande, alltså tankarna som dess herradöme.

Den tyska ideologin, ur människans Frigörelse Marx: S-E Liedman

När socialfred råder och speciellt i de imperialistiska länder där borgarklassens styre är mest utberett och framgångsrikt betyder detta att proletariatet är underkastad borgarklassens ideologi och organisationer helt och hållet. Detta markerar i sin tur skillnaden mellan proletariatet i sin helhet och det politiska yttrandet av dess historiska kamp: det kommunistiska partiet. Det är perioder av ekonomiska och sociala kriser som kan leda till avbrott i borgarklassens ideologiska och politiska ståndpunkter. Till dess skall det revolutionära programmet och de politiska organisationer som detta representerar, existera under påtvingade förutsättningar, separat från klassen. Det är en separation som inte kan övervinnas enbart med viljan eller med enkla organisatoriska resurser.

Ändå närmar sig den ackummulationscykeln som började efter det andra världskriget, sitt slut. Efterkrigshögkonjukturen har öppnat vägen för globala ekonomiska kriser. En gång till tar frågan om imperialistiskt krig eller proletär revolution, plats i den historiska dagordningen och tvingar revolutionärer över världen att inse behovet av att sluta sig samman. I den globala monopolkapitalismens epok kan inget land undgå de makter som driver kapitalismen till krig. Kapitalismens ofrånkomliga drift mot krig är idag yttryckt i allomfattande attacker mot proletariatets arbets — och livs villkor. Därför existerar de materiella villkor som behövs för en internationell proletär kamp mot deras exploaterare. Behovet och möjligheten av en kommunistisk revolution existerar också. Det som är frånvarande är det revolutionära politiska partiet för att förbereda för en sådan kamp. **

Vägledande principer för organisationen

1. Den historiska epoken då nationell frigörelse var progressivt för den kapitalistiska världen slutade med det första imperialistiska kriget 1914. Kapitalismens globala karaktär i imperialismens epok betyder att den uppenbara skillnaden mellan sociala utformningar i världen är ingen återspegling av variation av olika produktionssätt. Sålunda behöver inte proletariatet uppta olika strategier för revolutionärt agerande i olika delar av världen. Marx arbete har redan markerat skillnaden mellan produktions-sättet och den mer eller mindre motsvarande sociala utformningen. Den historiska erfarenheten av klassamhället bekräftar att olika sociala utformningar, produkten av olika historier, kan existera under kapitalistiskt produktinssätt men de domineras alla ändå av imperialism som utnyttjar nationella, etniska och kulturella skillnader för att bevara sin egen existens. Precis som samhällsskikten och traditioner som är olika i olika regioner och länder, är borgarklassens politiska domineringssätt olika. Hur som helst är den verkliga makten som de representerar i alla lägen, det samma; kapitalismens. Varje föreställning om att den nationella frågan fortfarande är en öppen fråga i några delar av världen och att därför kan proletariatet ställa sin egen revolutionära strategi och taktik i bakgrunden till förmån för ett samarbete med den nationella borgarklassen (eller ännu värre, med en av imperialistiska fronter) måste absolut avvisas. Bara när proletariatet förenas för att försvara sina egna klassintressen ska grunden för all nationellt nedtryckande undermineras och den revolutionära organisationen avvisar alla försök som vill förhindra klasssolidaritet med hjälp av rasistiska eller kulturella splittrande ideologier.
2. Den universella naturen av kapitalistisk dominans kräver en universell revolutionär strategi. Den proletära revolutionen och installationen av proletariatets diktatur är den grundläggande kommunistiska lärosatsen i varje land. Skillnaderna i specifika situationer eller rättare sagt mångfalden av sociala och politiska former av borgarklassens herravälde över hela världen uppkallar olika taktiska åtgärder. I alla fall, skall de taktiker som proletariatets internationella organisation vidtar alltid vara definierade på grundval av dess universella och revolutionära program. Demokratiska striders era slutade för länge sedan och kan inte upprepas i den nurvarande imperialistiska epoken. Alltså kraven för viss elementär frihet måste inkluderas i revolutionär rörelse, kommunistpartiets taktiker syftar till omstörtandet av staten och upprättandet av proletariatets diktatur. Kommunister har inga illusioner som att arbetarnas frihet kan övervinnas genom att få majoritet i parlamentet. För att börja med är det en illusion av “parlamentarisk kretinism” (Marx) att tro att den härskande klassen fredligt skulle se bara på, medan vi lagstiftade socialismen. Parlamentarisk demokrati är bara täckmantel för borgarklassens diktatur. De egentliga maktapparaterna i ett demokratiskt kapitalistiskt samhälle, ligger utanför parlamentet och dess statliga byråkratin, dess säkerhetsmakter och dess kontrollanter av produktionsmedlen. Parlament är nyttigt för borgarklassen för att det skapar illusionen att arbetarna valt de som styr dem. Revolutionärer motarbetar parlamentariskt val genom att kalla arbetarna till strid på sin egen klassterräng. Det åligger revolutionärernas parti att visa att bara genom förstörandet av kapitalismen och dess statliga organ är det möjligt för arbetarklassen att säkerställa fullständig yttrande — och organisations — frihet.
3. Fackföreningar framträdde som förmedlare av villkoren för försäljningen av arbetarnas arbetsstyrka. Fackföreningar är organen för medling mellan arbetare och kapitalet. De är inte och har aldrig varit användbara instrument för störtandet av kapitalismen. I den imperialistiska eran är fackföreningar utan att ta hänsyn till deras sociala sammansättningar, organisationer som arbetar för bevarandet av kapitalismen, speciellt under de mest kritiska tider när den är hotad. Följden av detta blir att det är omöjligt för revolutionärer att erövra fackföreningar eller att förvandla dem till organisationer för revolutionen. Överallt skall den proletära revolutionen vara tvungen att strida mot fackföreningar eftersom de skall bli bastioner för kontrarevolutionen. Erfarenheten av den sista revolutionsvågen och den kontrarevolution som medföljde, gjorde det helt klart för revolutionära marxister att fackförening är inte och kan inte vara ett organ för masstrider i vilken den politiska minoriteten av klassen (partiet) arbetar för att sprida sitt program och slagord bland hela arbetarklassen. Sådana massorganisationer, vilka den kommunistiska teorin traditionellt uppfattat som både strids — och maktorgan, dyker upp vid tilltagande klassstrider. Historiskt har de dykt upp i form av kommun eller styrelse. Precis som kommunister som bara kan nå en politisk ledarskapsposition i exceptionella situationer, så kan de stora organisationer som arbetarklassen skapar och som möjliggör kommunistisk ledarskap bara födas under uppstigande stridsperioder. Partiet måste dock utveckla sitt politiska ledarskapsarbete och utarbetning av klassens förtrupper med undantag av sådana situationer. Det är kommunisternas ständiga plikt att ta del av arbetarnas kamp, att stimulera dem och visa vägen framåt. Möjligheten till den gynnsamma utvecklingen av striderna, bortsett från vilken omedelbar nivå som de skjuts upp mot en bredare arena för politisk kamp mot kapitalet, är beroende av kommunisternas aktiva närvaro på arbetsplatserna. Det är kommunistiska organisationens uppgift att hitta medel för att organisera de mest medvetna arbetarna på arbetsplatserna, inte för fackföreningsaktivitet utan som en länk mellan partiet och den breda massan av arbetarklassen.
4. Den revolutionära processen som började med oktobersegern i Ryssland, slutade när den ryska staten gick till försvar av sitt kapitalistiskt ekonomiska fundament. Detta var resultatet av Rysslands isolering, och nederlaget i proletära kampens vågor, huvudsakligen i europeiska länder. Den här erfarenheten har visat för marxister och för alla att socialism i ett enda land är omöjlig. Ingen socialistisk eller revolutionär stat kan existera utom en riktig internationell revolutionär process.Det betyder inte att när en proletär resning lyckas i ett visst land kan detta inte yttra en verklig proletär makt. Det betyder däremot att, såvida inte revolutionära rörelser på andra håll är lyckade, och öppnar konkret möjlighet för att börja konstruktionen av nya sociala förhållanden, skall det vara omöjligt för den nyfödda makten att hålla ut.
5. Under andra hälften av 1920 talet var Kommunistiska Internationallen totalt behärskad av det ryska partiet och detta var inte längre en centraliserad tillgång för att fullfölja den internationella arbetarklassens strategiska och taktiska behov. Det som var kvar av potentialen för revolution i Europa och Kina, undergrävdes av Kominterns politik vilka nu svarade mot CPSU (SUKP) statens behov för eget överlevnad. Inom själva USSR, ledde avbrottet i den revolutionära processen, till förstärkningen av Stalins anti-proletära diktatur som var grundad på kapitalistiska samhällsrelationer. Utvecklingen av en sådan regim i ett stort land som Ryssland betydde dess återkomst som en imperialistisk makt. Det var med den här karaktären som den stalinistiska staten och de olika national — kommunistiska partier deltog först i kriget i Spanien, sedan i det andra världskriget. Till följd av andra världskriget övertogs östeuropeiska länder av ryska imperialismen och stalinistiska statens kapitalistmodell infördes där. Perestrojkans misslyckande och östblockets kollaps betydde inte att en “arbetarstat” äntligen hade kompletterat sin degeneration, utan bevisade den kapitalistiska krisens omfattning i den svagaste supermakten.
6. I Kina ledde en annorlunda process till samma resultat: en statskapitalistisk regim, vilken än idag söker sin verkliga roll inom imperialismens internationella allianssystem. Den väsentliga skillnaden i Kinas historia är att den aldrig hade en proletär revolution, jämfört med Rysslands oktober 1917. Kinaregimens nutida historia börjar med det tragiska nederlaget av proletära rörelsen i Kanton och Shanghai 1927. Detta medföljde ett nationellt krig, uträttat av sammanslutna klasser, i vilken bönderna deltog som stödtrupper. Detta slutade med grundandet av en regim, med stalinistiska förebud och baserad på samma sort av högt centraliserade statskapitalistiska förhållanden. Denna regim som i 60-talet, under neo-stalinismens fana bröt med den ryska intressesfären, ändrade kurs mot USA i 70-talet. Båda de här uppenbarligen motstridiga åtgärder var resultat av försöken att ta kontroll över ekonomin och främja kapitalackumulation. Kina har inte varit någon proletär makt och Maoismens ideologi var inte någonting annat än ett medel för att tvinga massorna till uppoffring av sina intressen för nationalkapitalets fördel.
7. Ovanstående punkter visar att det är dags att arbeta aktivt för det internationella revolutionära partiets konstruktion, det internationella proletära partiet. Uppgiften att bekämpa proletariatets politiska underkastelse till reaktionära krafter och krig måste utvecklas så effektivt som revolutionärers knappa makt tillåter idag. Detta kräver att de organiserar och centraliserar i en internationell skala. Processen att flytta sig från dagens revolutionära krafters fragmentariska strider, utspridda i världen till morgondagens politiska och militära kamp, av det internationella revolutionära partiet, kräver kommunisternas maximala ansträngning för att säkerställa politisk enhetlighet och organisering av nya kadrer. Bildandet av det internationella proletära partiet skall ske genom upplösning av de olika “nationella” organisationer som har arbetat tillsammans och är överens om plattformen och programmet för revolutionen. Den Internationella Byrån för Partiet syftar till att vara ett fokus för koordination och sammanslagning av dessa organisationer. Dess reglemente skall utgöra grunderna för den organisatoriska enhetlighet som eventuellt skall resultera i upplösningen av de individuella samfunden och centraliseringen av dem, till en genuin internationell struktur. Då har Byrån kompletterat den uppgift som den har satt upp för sig själv.